Långhelg – igen!

Ytterligare en långhelg är lagd till handlingarna. Vädret var kanske inte det allra bästa men å andra sidan fick vi god mat på studentuppvaktning på fredagen (som student måste det ju vara en klar fördel med föräldrar som har restaurang!) och dessutom besökte vi syster och svåger på söndag. Massa trevligt umgänge, mycket prat och mycket skratt och vi var supernöjda när vi åkte hemåt på måndagen.

En som också var nöjd var Blondinen – svågern testade nämligen (inte en – utan två!) gånger om hon var en sådan hund som oövervakad kunde lämnas ensam med grillade fläskkarréskivor. Givetvis är hon inte en sådan hund (kunde jag ha talat om på förhand…) och hon kunde nöjt slicka sig om munnen efter de lyckade stölderna. Turligt nog ville hon ändå följa med oss hem när vi skulle åka därifrån.

20170606_115301 (2)

Är inte buren öppen får jag väl lägga mig där jag får plats…

Sitter på sommarstället

Inomhus i regnet, riktigt skitväder är det ute. Regnat hela dagen och 13 grader, stugan är minimal och jag borde verkligen vantrivas.

Ändå är det så skönt! Visserligen har jag inte gjort något av det jag borde (lägga om slingan till robotgräsklipparen, klippa kanter med den vanliga, gräva ut gångstenarna och lite annat smått och gott) men jag kopplar av. Det finns inga måsten – det vi inte gör idag kan vi göra en annan helg och fyra lediga dagar laddar mina batterier.

Idag har jag gått promenad med vovven och det var en sann njutning även om regnet öste ned. Förra veckan trampade jag nämligen genom en murken trappa och fick ett fult (och långt) sår på smalbenet som inte ville läka. I torsdags gick jag (efter mycket tjat från familj och arbetskamrater) till doktorn och fick antibiotika. Idag var så första dagen jag kände att jag verkligen kunde gå på benet och, även om promenaden inte var så lång och dessutom tämligen  blöt, var den fantastiskt skön!

20170604_213101

Blöt sjö men nu på kvällen regnar det i alla fall inte mer.

Blåsippan ute i backarna står

Så sjöng vi alltid när jag var liten men inte sjutton stod det några blåsippor, vare sig i backarna eller någon annan stans. Söder om Göteborg är helt enkelt inte lämplig miljö för blåsippor, åtminstone har jag alltid trott det. Minns t.o.m. att mamma ”stal” blåsippor i Östergötland och försökte plantera här, men icke. De ville inte alls bo här och försvann ganska snart.

Men så, härom dagen så hittade jag en hel backe med blåsippor när jag var ute och joggade. Givetvis var jag tvungen att ta mig dit igen och se efter om det verkligen var blåsippor och jo, det var det minsann!

20170424_193148 (2)

Och allt detta är egentligen bara ett sätt för mig att säga att jag minsann varit ute och sprungit. Jobbigt var det och trött blev jag (och blöt om fötterna) och ingen bra känsla var det heller. Dessutom gick det ohyggligt långsamt trots all min möda men jag kom ut!

Pluspoäng på det.

 

Nedläggning, men sen då?

Det var så himla mycket med pappa och allt i vintras och jag var så trött, så trött (och ganska deppig också för den delen). Alla onödigheter skalades bort och jag bestämde mig för att blogg var en onödig lyx och alltså försvann också den i den stora rensningen.

Ändå finns det sug att fästa ord på ”papper” och ju bättre jag mår desto större blir suget. Inte för att jag har så mycket att säga (och inte heller så många som läser) men det är ibland rätt skönt att få berömma mig själv eller att få ösa ur mig när livet blir för mycket. Ett tag nu är det arbetskamraterna som fungerat som mottagare (och de är helt suveräna sådana) men någon gång kanske de tröttnar på att jag bara pratar om mig själv?

Alltså tror jag att jag börjar igen, nu när jag klättrat såpass mycket uppåt i brunnshålet att jag skymtar ljuset däruppe.

För att fira bestämde jag mig i fredags för att gå ut och shoppa. Ett par svarta kängor har stått högt på önskelistan länge nu…

Snapchat-916369336

50% rätt – det är ju i alla fall kängor…

Nya ringar och hårt vatten

Igår var jag hos guldsmeden och hämtade mina ”nya” ringar. Efter fadäsen med tappad vigselring på Mölndalsrevyn insåg jag ju, förstås, att ringarna inte hörde hemma i handväskan utan på fingret. Alltså lämnade jag in dem för uttöjning och igår kom jag så (till Mannens förtjusning) hem med ringarna på fingret.

20170218_195239

Förlovnings- och vigselring som nya, ringen i mitten fick mamma när jag föddes och den passar så bra!

Idag tog Mannen och jag bilen och åkte till landet. första gången sedan oktober ungefär. Det är lustigt, vi bestämmer aldrig att vi inte ska åka, vi låter helt enkelt bara bli. Men idag åkte vi!

Grannarna undrade om sommaren kommit redan i februari eftersom vi redan var där men så är ju tyvärr inte fallet (och så kallt som det var i huset så tar det nog ett par månader innan nästa besök). Fick med oss gräsklipparen hem (det var ju därför vi åkte dit) så nu ska den lämnas in för uppdatering

Isen låg på sjön och det var verkligen frestande men jag är jättefeg när det gäller is och vågade inte ens gå ut en endaste liten centimeter. Ett par, tre veckor med mååååånga minusgrader så kanske jag vågar dock…

20170218_144010

Frusna vågor vid bryggan

c

Samlar god karma

Är jag för trött för att ha lust att träna så kan jag ju göra nytta på andra sätt, tänkte jag och traskade iväg på en något tidig lunchrast. Styrde stegen mot Nordstan och Droppen – ge blod är ju ingen ansträngning direkt men det gör ändå så mycket gott.

När jag kom fram trodde jag först att de hade stängt, fanns inte en kotte i väntrummet, men det visade sig att det bara var en alldeles väldigt oerhört lugn dag. Tur att jag kom då! En stund senare gick jag, två dl blod fattigare men med en extra skinkmacka i magen, nöjd och glad därifrån. Hb 140 hade jag fick jag också veta, frisk är jag alltså och det är ju alltid skönt att veta.

Nu kan jag med gott samvete lägga mig på soffan dessutom – man ska inte träna när man gett blod nämligen!

Ta tillbaka mitt liv?

Det här är ett inlägg som jag har funderat på en längre tid men som aldrig riktigt vill bli som jag har tänkt. Än går det i dur och än går det i moll och det blir aldrig någon riktig ordning på det. Känner ändå att det är något som behöver skrivas, för min egen skull, jag behöver (försöka) bena ut saker och känslor.

Nu när jag har mindre att oroa mig för borde jag ju kunna göra mer av det som får mig att må bra. Mera yoga, mer roliga pass på gymet och väldigt mycket mer skogslufs! En slutsats och känsla som jag kom fram till när pappa flyttade och den där oros-känslan som ständigt låg på lur i bakhuvudet äntligen tystnade ordentligt. Alltså började jag och det var så alldeles underbart. Förmiddagsjoggar i skogen och några yoga-pass och visst var det skönt, jag var på G och det kändes nästan bra.

Det är bara det att jag är trött – så alldeles sanslöst, infernaliskt, otroligt trött. Jag sover och sover (och så sitter jag uppe sent en och annan kväll när jag känner mig utsövd och då blir jag ju så klart genast jättetrött igen). Antar att det är en försenad reaktion på de senaste åren och försöker förstå att min kropp säger åt mig att det kanske inte är just nu som jag ska försöka förbättra min fysiska status, utan just nu ska jag bara glida med och försöka landa i någon sorts lugn.

Följaktligen landade jag igår, inte i skogen, utan på S/S Marieholm som ligger förtöjd bredvid Operan i Göteborg. Där bjuds det varje lördag på blues-jam kl 16-19, totalt opretentiöst men ruskigt duktiga musiker och härligt gung!

Och sedan gick jag hem och lade mig…

20170211_164846-2